Redan från lågstadiet minns Erik Alme Lindskog skoltiden som tuff. Han var utåtagerande, slogs och hade svårt att sitta still. Efter en utredning fick han diagnosen Aspergers syndrom.
– Då visste jag egentligen inte vad det betydde, utan kände att det var något man säger för att komma undan när man har gjort något dumt, säger han när vi träffas i familjens lägenhet i Limhamn.
Erik har nyligen flyttat tillbaka till Skåne efter en termin på civilingenjörsutbildningen på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Till våren väntar studier på socionomprogrammet.
– Rent akademiskt har det alltid gått bra för mig, förklarar han när han berättar om sin snåriga väg till universitetet.
Mellanstadiet tillbringade Erik Alme Lindskog på en internatskola för elever som är i behov av både en individ- och specialanpassad skolgång. Den stränga disciplinen kan han nu i efterhand uppskatta, men då vantrivdes han. Högstadiet – som också var anpassat – fungerade bättre, men när det var dags att börja gymnasiet kom nya utmaningar. Erik Alme Lindskog, vars svårigheter nu klassades som autism, började plugga på en fristående resursskola för elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Men från första början kände han att han hade hamnat fel.
– Det var hemskt! Jag blev behandlad som ett dagisbarn av alla vuxna och kände mig inte heller hemma bland de andra eleverna. Jag minns att jag tänkte ”Är jag så här? Kan jag inte umgås socialt med normala människor på ett normalt sätt?”
Efter att han brottats med självmordstankar bestämde Erik Alme Lindskog sig för att hoppa av. I stället sökte han in till naturvetenskapsprogrammet på en gymnasieskola i Malmö. Autismdiagnosen höll han hemlig.
– Jag ville bevisa för mig själv att jag var normal och inte bli stämplad som autist. Samtidigt var självförtroendet nere på ett ”all time low” och jag var fortfarande ganska skärrad av mina tidigare upplevelser. Jag började också stamma, berättar han.
Han sökte hjälp hos skolkuratorn och fick för första gången upp ögonen för att han kanske inte uppfyllde kriterierna för en autismspektrumdiagnos.
– Jag var livrädd och minns att jag tänkte: ”Tänk om de fastslår att jag har en diagnos? Om jag inte kan övertyga en psykolog, hur ska jag då kunna övertyga alla andra om att jag är normal?” Jag tycker egentligen att det är för ungt att få en diagnos redan vid sju års ålder.
Efter flera tester, samtal och en ny utredning vid en privat klinik kom beskedet Erik Alme Lindskog väntat på: Han har inte autism.
– Ärligt talat kände jag mig befriad. Jag tycker egentligen att det är för ungt att få en diagnos redan vid sju års ålder. Du är långt ifrån en färdig person för att kunna undersöka om det finns några underliggande psykiatriska diagnoser. Det borde vara praxis att ha någon typ av omprövning runt femton-sexton år, säger han.
Än i dag undrar han varför han inte fick en adhd-diagnos i stället.
– Jag blev lätt arg och hade svårt att sitta still och fokusera, säger han.
Har du utretts för adhd som vuxen?
– Nej, jag fick frågan. Men efter vad jag gått igenom har jag kanske inte jättestor tilltro varken till utredningen eller till den hjälp man kan få. Upplever du att du har några utmaningar i dag?
– Jag har inte jättemycket kompisar, men jag har fotbollen så jag får den sociala kontakt jag behöver. Så länge det inte går dåligt så känner jag att det är bra, och som det är nu känner jag mig säker på framtiden.
Att inte längre bli stämplad som autistisk har känts som en revansch, berättar Erik Alme Lindskog:
– Det är kanske svårt att förstå för folk som inte har varit i samma situation och som inte har blivit negativt påverkade av sin diagnos. För en del stör det nog inte att ha en sådan grej i sin journal. Men mig stör det, så det var skäl nog, säger han. Det har också varit viktigt för honom att känna att han tävlar på samma villkor som alla andra.
– Har man problem med skolan kanske man kan få mer tid på ett prov, eller en assistent som hjälper dig. Men jag tror att man behöver lära sig att hantera livet som alla andra, för någon gång kommer du ut i verkligheten.
