Det har gått drygt tre dygn sedan larmet från Örebro kom. Gärningsmannen är identifierad, offren likaså, men motivet bakom massmordet på Campus Risbergska är fortfarande höljt i dunkel.
Det sticker ut. Vid masskjutningar och terrordåd brukar motivbilden klarna betydligt snabbare än så.
Gunnar Strömmer påpekar att det är viktigare att det blir rätt än att det går snabbt.
– Om inte polisen bedömer att det underlaget finns, då känner jag inte att det är min uppgift eller någon annans uppgift att spekulera kring det. Finns det en risk att ni från det offentliga Sveriges sida blir alltför försiktiga i vad ni berättar? Nu är fältet i stället fritt för spekulation. Och det finns samtidigt vissa uppenbara omständigheter i det här fallet som leder misstankarna i en viss riktning.
– Absolut. Men där får jag ändå säga att det viktigaste för en regering eller andra företrädare för det offentliga Sverige, det är att man lämnar korrekt information. För regeringens del handlar det i hög grad, eller kanske till och med helt och hållet, om att kunna förhålla oss till information som polisen har bekräftat och också kommunicerat utåt.
Glappet mellan vad polisen visste och vad polisen berättade var påtagligt under de första timmarna efter dådet. Det har lett till spekulationer om att utredningen vad gäller motiv kommit längre än vad man hittills berättat. Gunnar Strömmer tillbakavisar det.
– Det är ingen taktik, att nu ska vi framstå som särskilt förtroendeingivande genom att höja oss över spekulationer. Verkligen inte. Jag tycker det finns en mycket berättigad efterfrågan på att få veta vad som har hänt, att förstå bakgrunden till det. – Det blir ett vakuum som kan fyllas med innehåll och spekulationer. Men det vore ännu värre om det fylldes med uppgifter som inte var säkra, men som får hela regeringsmaktens och statens legitimitet genom att vi går ut med dem.
– Jag tror att många berättigade frågor kommer att kunna få svar när polisen kommit framåt och ger oss underlag för att ge de svaren.
Men det har de inte gjort än?
– Nej, nej.
Hur länge kan samhället acceptera våldet?
Vintern har annars präglats av en lång rad våldsamheter, där rapporterna om det senaste dygnets bombdåd varit ett nästan lika stående inslag i medierna som väderprognosen.
Justitieministern har flera gånger uttryckt att vi har ”våldsnivåer som ett anständigt samhälle i längden inte kan acceptera”.
Hur lång är den längden?
– I grund och botten kan vi inte acceptera det. Kriminalitet kommer att finnas i varje samhälle, våld också, men om vi pratar om en nivå som vårt samhälle i alla fall kan hantera: Då kan man titta på ett land som Danmark, som var djupt nere i en våldsspiral för 15 år sedan. Kanske på städer som New York och andra som har brottats med det här, där har det tagit runt tio år att komma till den punkten. Sedan hoppas jag att vi ska kunna nå resultat, inte minst när det gäller våldet, i ett tidigare skede, säger Gunnar Strömmer. Utvecklingen i Sverige har samtidigt pågått i åtskilliga år och visar hittills inga tecken på att mattas av, trots att flera regeringar haft frågan högt på dagordningen i nästan ett decennium.
Vad händer med det anständiga samhället om ni inte lyckas? Blir det oanständigt?
– Det raka svaret är ja, det blir ett oanständigt samhälle. Det blir ofritt. Det blir otryggt. Det blir ett samhälle som präglas av rädsla, bristande tillit och det blir kort sagt inget samhälle som någon tänkande människa med goda syften vill ha. Ett samhälle där allt det som vi vill främja som är gott riskerar att brytas ned.
– Det är därför vi talar om det som en systemhotande brottslighet. Det påverkar våra demokratiska institutioner med infiltration. Det gör att medborgarna kan tappa tilliten till våra välfärdssystem om man upplever att pengarna hamnar i fel fickor. Vilket demokratihot ser du som störst: Att maffiastrukturerna äter sig in så långt i partier och förvaltning att de i praktiken tar över styrelseskicket, eller att reaktionen på våldet leder till att folk helt enkelt röstar fram ett styre som är auktoritärt på riktigt?
– Om vi talar om överhängande så skulle jag nog ändå peka på det första. Jag är fullt medveten om risken för väldigt kraftfulla reaktioner som också slår igenom i politiken och den första att erkänna att det är klart att politiken får ett trovärdighetsproblem om man uppfattar att de insatser som görs inte biter.
– Men mitt fokus ligger trots allt på den andra delen, alltså risken att en organiserad brottslighet äter sig in i samhället på ett sätt så att människor inte kan lita på att beslut som fattas är korrekta. Att aktörer i systemet inte är korrupta, att personer som vi anförtrott viktiga uppgifter i samhället inte blir utsatta för hot.
Vad ska vanligt folk egentligen göra?
Från politiken och inte minst från polisledningen kommer allt oftare uppmaningar om att ”hela samhället” måste mobilisera mot gängen. ”Alla måste bidra”, och liknande propåer.
Vad ska en vanlig medborgare göra med den här typen av information? Förväntas man gå ut och envarsgripa sin lokala knarklangare?
– Jag har sett att en del reagerar på det där och tänker nu försöker polisen skylla ifrån sig.
Det låter som en typ av krav på allmänheten som är vanligare i militära sammanhang.
– Polisen har naturligtvis det huvudsakliga ansvaret för brottsbekämpning. Här i landet finns en del andra myndigheter också, men i grund och botten är brottsbekämpning polisens uppgift. – Jag uppfattar att den uppmaningen inte i första hand handlar om vad en enskild medborgare ska göra. Jag tror att det framför allt handlar om hur andra aktörer i det offentliga måste kliva fram och göra sitt.
Det är ändå lätt att tolka det som något som riktas just till alla medborgare. Kan du förstå att det då också kan uppfattas lite provocerande, för någon som har kanske har skött sig själv och uppfostrat sina ungar att göra samma sak, och som dessutom har sett vad som kan hända med människor som försöker visa civilkurage?
– Det är förvisso också en viktig poäng. Sedan kan man säga, om vi tar en nu väldigt konkret situation, den här bombvågen som vi såg i framför allt Stockholm under januari månad, så gick polisen ut med en uppmaning som väldigt rakt träffade medborgarna. Det vill säga: ser du någonting i ditt närområde, en lokal miljö som du behärskar, som du tror att vi behöver veta? Hör av dig. Och det är väl egentligen inte någonting nytt.
– Men jag tycker att det du lyfter och det jag har hört en del andra lyfta stämmer ändå till eftertanke. Det är viktigt att det uppfattas på det sätt man har avsett att det ska uppfattas.
