Lena Endre spelar minister i en dystopisk SVT-satir om vad som händer när kulturen tas över av marknaden.
Kristin Lundell blir skräckslagen av att hon plötsligt sympatiserar med de onda. RECENSION. Det ska fan vara kulturminister. Missförstå mig rätt nu, jag tycker inte att Parisa Liljestrand är särskilt klippt och skuren för att vara minister för just kultur. Men ändå – snacka om omöjligt uppdrag att hantera en grupp som hatar allt som inte är en fullständig tillbedjan för de egna intressena. Jag skulle hellre sova en natt på Sergels torg än att försöka göra en samling människor som alla brinner för sitt kall nöjda. Bara en idealist – eller en idiot – accepterar uppdraget som kulturminister och jag vet inte vilket av dem som Parisa Liljestrand identifierar sig som.
I den nya mockumentären ”På armlängds avstånd”, på SVT Play, beskrivs en framtid där kulturlivet bär sina egna kostnader. Det är en dystopisk världsbild som målas upp. På tv visas folkdans och ”Dagens visa” och kulturdepartementet har gått samman med finansdepartementet där Lena Endre spelar kultur/finansminister som börjar med att sparka i gång ytterligare ett sparpaket.
På gatan spelar symfoniorkesterns musiker för swish-pengar. Konserthusen har monterat ner, det ska vara Abba på repertoaren. Sånt som folk vill ha! Journalisten Jimmy Olsson, i serien arbetslös och nyskild, brukade finna glädje och tröst i kultur. Men nu, i denna mardrömslika framtid, finns inte längre kultur för sin egen skull och Jimmy Olsson ger sig sjutton på att gå till botten med detta. Han ska vara hjälten i mardrömmen. De ansvariga ska ställas till svars. ”På armlängds avstånd” är en satir om kulturpolitiken, men ju mer jag ser av de tre avsnitten desto mer undrar jag. Är serien egentligen ett argument för att man ska dra ner på kulturbudgeten? Att det faktiskt är rimligt? Alla dessa kända kulturmänniskor (vi pratar toppnamn som Henrik Schyffert, Ann Petrén, Anna Odell och Elis Monteverde Burrau) som dyker upp i rollen som sig själva. Vems ärenden går de egentligen?
I en park nattetid står Bob Hansson som blivit utan radioprogram, och därför drar han nu runt planlöst på gatorna. I snabbköpskassan sitter Marie Göranzon för att exemplifiera att så här dåligt kan det bli för kulturarbetare framöver. Nej men alltså förlåt, men nog finns det redan i dag en massa kulturarbetare som jobbar i kassor eller på andra arbetsplatser som inte är inom det kulturområde som de brinner för. För att de inte haft den ekonomiska situation, eller scen, som Göranzon haft i sitt liv (eller begåvning heller för den delen). Den ”dystopin” pågår as we speak. Folk blir hela tiden av med sina arbeten inom kultur också i dag och tvingas återuppfinna sig själva igen. Det är eliten som klagar i ”På armlängds avstånd”. Som att kassaarbete dessutom vore ett yrke att förakta. ”På armlängds avstånd” får mig att bli Anders Björck, och det gillar jag inte, för alltså – vilket privilegierat trams som kulturarbetarna i serien framför. Det här kan väl kulturen omöjligen vinna folkets sympatier med? Synd, det hade behövts. För Magnus Kreppers filmkonsulent, med rötter i högerextrema rörelser, är skrämmande på riktigt. Det är humor svart som natten.
Sympatiserar jag nu med de onda?
Jag kan inte bestämma mig för om ”På armlängds avstånd” är bra eller dåligt, men kanske är det någon slags inverterad meta-satir som pågår för jag har aldrig stört mig så mycket på kulturvärlden så mycket som efter dessa 45 minuter. Jag lider med Petrina Solanges rollfigur på Arbetsförmedlingen som ska försöka få en bångstyrig poet (Cecilia Frode) i arbete. På ett möte skapar ett gäng kulturarbetare (den som först identifierar fem stycken kända får bingo!) kaos med sitt eviga tjatter och jag vet inte längre vems sida som jag står på. Jag vet bara att Lena Endres kulturhatande minister mot slutet är den enda som känns en smula sansad. Sympatiserar jag nu med de onda? Jag fattar ingenting.
Har ni plötsligt fått mig att hålla på Parisa Liljestrands lag? Den känslan var jag inte beredd på.
