Hon blev utbuad på Göteborgs filmfestival i helgen och har sedan dess blivit utskälld i nästintill varenda tidning. Men kulturminister Parisa Liljestrand (M) ångrar ingenting.
– Jag är alltså inte en socialdemokrat med mindre plånbok, jag är en moderat kulturminister. Sedan har jag full förståelse för att alla inte gillar det. När Göteborgs filmfestival öppnades i fredags blev det inte riktigt som vanligt. Ett invigningstal brukar mest innehålla hyllningar och artighetsfraser, men den här gången hade Parisa Liljestrand (M) andra planer.
Kulturministern inledde med att häckla Guldbaggegalan, konstaterade att för få vill se svensk film och slog fast att regeringens uppgift inte är att vara kompis med branschen, utan att värna skattebetalarnas pengar. Bland annat.
I salongen möttes anförandet av burop. Reaktionerna efteråt har också varit omfattande.
”Pinsamt obildad”, fräste stjärnregissören Ruben Östlund.
”Okunnig, föraktfull och livsfarlig”, hette det i Göteborgs-Posten.
Dagens Nyheter drog paralleller till ”den globala högerpopulismens skamlöshet” medan Aftonbladet nöjde sig med att ministerns kultursyn ”dryper av folkförakt”.
Från huvudpersonen själv har det dock varit tyst – fram till nu. – Jag tänker att när man ber en politiker komma och hålla invigningstal så är man ju så klart intresserad av det politiska innehållet. Och det var det jag presenterade, den borgerliga och moderata kulturpolitiken, säger Parisa Liljestrand när Expressen träffar henne på tisdagen.
”Jag är en moderat kulturminister”
Vi har uppgifter om att det var ett kritiskt inslag på Guldbaggegalan veckan före som väckte ont blod och att talet i Göteborg var ett slags hämnd för det. Ligger det någonting i det?
– Jag tror att om man skulle jobba så som politiker så skulle det nog dels bli rätt tröttsamt och dels skulle man få väldigt lite gjort.
Många röststarka personer i kultursektorn har ändå tolkat Parisa Liljestrands invigningstal som en medveten provokation, i syfte att skapa den debatt som sedan har följt. Det vill ministern inte kännas vid.
– Jag är lite förvånad över att det blev en sådan kontrovers. För att jag tänker att det är naturligt att man som politiker också vill föra fram sina politiska budskap.
– Ber man mina kolleger komma och prata på olika typer av evenemang… När försvarsministern pratar på Folk och försvar, eller när…
Då brukar försvarsministern vara lite mer inställsam, skulle jag säga. Han brukar i alla fall inte läxa upp auditoriet riktigt på det sättet.
– Men var det det jag gjorde? Jag tänker, har du läst talet?
Ja.
– Jag uppfattar det inte som att jag läxar upp auditoriet. Mitt syfte är ju att framföra den politiken som jag tror på. Som jag bedriver varje dag och som jag känner att jag har både regeringens och framför allt väljarnas mandat att genomföra.
– Det kanske har varit så att man inte har fokuserat på politiken just inom ramen för vad kulturministrar har gjort tidigare. Hur ser du på reaktionerna som kommit?
– Jag tycker att det är spännande att det har blivit en sån jättedebatt. För en gångs skull diskuterar vi ju innehållet i kulturpolitiken och inte bara anslagen.
– Jag är alltså inte en socialdemokrat med mindre plånbok, jag är en moderat kulturminister. Och jag har ju mina egna idéer om vad jag tror att en borgerlig kulturpolitik behöver. Sedan har jag full förståelse för att alla inte gillar det.
Varför skattepengar till film?
Parisa Liljestrands utspel i Göteborg har alltså mött ilsken kritik, men också entusiastiska hyllningar. Hos de moderata partivännerna och bland debattörer på den högra sidan av politiken har uppslutningen varit stor: Äntligen någon som sätter ner foten mot det arroganta skatteslöseriet!
Varför ska regeringen alls lägga medborgarnas skattepengar på att göra film?
– När jag pratar om breddad finansiering är det många som tolkar det som att jag ensidigt pratar om att kulturen inte ska ha någon offentlig finansiering alls. Och så är det alltså inte.
– Jag tror att det offentliga behöver fortsatt ta ett stort ansvar för kulturen och att det finns delar av kulturen som inte skulle bli till eller inte skulle kunna överleva utan offentliga medel. Men det finns också delar som skulle kunna klara sig bättre och som skulle kunna få schysstare villkor och framför allt en bredare publik. Och där är ju filmen en sådan del.
Man behöver inte leta länge för att hitta moderata sympatisörer och företrädare som uttrycker sitt stöd för dig utifrån en princip om att ingen ska tvinga skattebetalarna att finansiera vuxna människors fritidssysselsättningar. Riskerar du inte att göra folk besvikna nu, om du ändå ska driva ett kulturstöd i ungefär samma storlek som tidigare?
– Ja, där tror jag att det är många som vill att debatten ska vara…
Jag pratar om dina anhängare och partivänner här.
– Men där har jag varit väldigt tydlig egentligen från dag ett när jag började prata om kulturens finansiering, och det vill säga att vi måste kunna se breddad finansiering som en möjlighet. Då handlar det inte om att strypa och backa från det offentligas ansvar, utan det handlar om att faktiskt se att jag tror att kulturen och konsten blir friare och kanske till och med roligare om det är så att man kan erbjuda en bredd av finansiering.
