David Zimmermans ”Ark” försöker fånga världen i sin mest undflyende form. Men när allt suddas ut riskerar dikterna att förlora sitt fäste – och läsaren sin orienteringspunkt. https://macro.adnami.io/macro/gen/adnm.sandbox.html
David Zimmermans andra diktsamling ”Ljus och strålning” – hans första på ett större förlag – kom för sex år sedan. Det var en fin bok där den uppbrutna syntaxen vägdes upp av ett tydligt ämne och ett enkelt narrativ. Diktjagets far var svårt sjuk och boken följde familjen från vår till sensommar.
Till bokens styrkor hörde att den inte använde det självbiografiska stoffet på ett sentimentalt vis. I stället verkade Zimmerman upptagen av att förmedla den skärpta uppmärksamhet och känslighet, det läge där världen faller samman i detaljer, som man kan hamna i när man drabbas av sorg.
I nya boken ”Ark” är han fortsatt sysselsatt med perceptionen och av att dela upp verkligheten i dess minsta beståndsdelar. Världen strilar mot hjärnstammen och vinden utgörs av ”trasiga och vassa” atomer. Samtidigt arbetar dikten med företeelser som dröm och minne. Till detta kommer att Zimmerman är intresserad av tom- och mellanrum, av frånvaro och försvinnande. Sammantaget ger det en dikt som är så vag och undflyende att det inte riktigt går att säga vad dess tema är. Att vara övermannad av tillvaron? Några passager pekar faktiskt mot det: ”Men om det här är rummet / i mitt huvud jag bor i / borde jag väl snart känna igen mig” slutar en dikt som fram till dess har handlat om andra saker.
Sammantaget ger det en dikt som är så vag och undflyende att det inte riktigt går att säga vad dess tema är
I en annan frågar någon hur man ska ”hitta sitt fäste i tid inte / bli blyerts, grått skrap”. På nästa sida skrapar hjärnan bort en bild ”innan detta Något syns / den sätter in en annan bild / för att skrapa bort den med.” Tyvärr beskriver det senare ganska väl hur det är att läsa ”Ark”. Saker hinner inte framträda innan de raderas ut.
Fast halvvägs in i boken påbörjas en ny svit där tillvaron får tydligare kontur. Här skildras vardagslivet med ett litet barn, och den gåtfullhet som tidigare tilläts breda ut sig i hela dikten projiceras nu i huvudsak på barnet och dess upplevelse av världen. En dikt där jaget har beklagat sig över att hur ensamt det är att uppleva saker (”[…] Det är / i hjärnan men hjärnan / är hopplös. […]”) avslutas till exempel så här: Då och då drabbas barnet
av en öppning. Spjärnar, söker
min blick men kan
inte förklara det för mig
värld forsar in. Och han
försöker bära själv, ansiktet
bleknar, men översätter två, tre skuggformer till.
Lägg märke till hur Zimmerman skriver med poetens snarare än förälderns blick. Liksom i ”Ljus och strålning” är det inte erfarenheten per se, utan det erfarenheten säger om världen i stort som är avgörande.
Den yngre poesin i Sverige är förknippad med snacksalig, talspråkshärmande dikt, som skrivs av bland andra Elis Monteverde Burrau och Hanna Rajs. Jag tycker mig se ytterligare en tendens lite vid sidan av: unga poeter av ett annat kynne som greppar efter tillvarons dunkla element, mitt i vardagslivet. Exempel på sådana böcker är ”Himlen till munnen tången till hjärtat” (2021) av Gabriel Itkes-Sznap, ”Katedral av förtret” (2023) av Karl Daniel Törnkvist och ”Tulpaner” (2024) av Agnes Gerner.
När Zimmerman tillåter sig en större tydlighet skriver han däremot en lagom förvirrande, diffust sinnesvidgande, poesi
Också ”Ark” kan räknas till dem och även om jag uppskattar ansatsen undrar jag om inte dessa poeter gör det onödigt svårt för sig själva, när de närmast försöker fånga upplevelsen av världen i sig. Har poesin ett mer avgränsat ämne kommer poetens livskänsla att skymta fram ändå, genom diktens stil. Som helhet är ”Ark” väldigt kryptisk och därför blir dess uttryck svagt. Hur ska man till exempel förstå titeln och dess variationer: askan, arken, asken? Efter sex genomläsningar kan jag fortfarande inte svara på det.
När Zimmerman tillåter sig en större tydlighet skriver han däremot en lagom förvirrande, diffust sinnesvidgande, poesi.
Någon orienteringspunkt måste läsaren ha.
